Anette reflekterar #7 – Ett liv som andra, på riktigt
Anette Hjalmarsson är produktchef på Boet och har över 20 års erfarenhet inom funktionshinderområdet. I Anette reflekterar skriver hon om LSS, pedagogik och vad som faktiskt krävs för att en lag om rättigheter ska bli verklighet i vardagen.
Den 2 juli meddelade regeringen att en nationell samordnare för funktionshinderspolitiken tillsätts.
Astrid Thornberg får uppdraget att öka takten i arbetet för jämlika levnadsvillkor och full delaktighet för personer med funktionsnedsättning. Samordningen ska knyta ihop statliga myndigheter, kommuner, regioner, näringsliv och civilsamhälle, och arbetet ska utgå från FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
Det är sammanhållningen som saknas
Jag blev glad när jag läste det. Inte för att en samordnare i sig löser något, utan för att beslutet sätter fingret på just det jag så ofta återkommer till i mina reflektioner. Rättigheterna finns. Kunskapen finns. Engagemanget finns, hos medarbetare, chefer, anhöriga och inte minst hos personerna själva. Men arbetet hänger inte ihop.
Vi läser rapporter som år efter år beskriver samma brister. Mönstret är detsamma: det är sällan viljan som saknas, det är sammanhållningen. Varje kommun, varje verksamhet, ibland varje arbetsgrupp, uppfinner sina egna hjul. Och den som betalar priset för det är individen, vars vardag blir en fråga om var hen råkar bo och vem som råkar vara i tjänst.
Därför välkomnar jag det här initiativet. Att regeringen pekar på samordning som problemet är i sig ett erkännande av det många av oss sett länge: Sverige har inte bara ett kunskapsproblem i funktionshinderspolitiken, vi har också ett genomförandeproblem.
Våga ta sig in i vardagen
Låt oss nu hoppas att detta inte resulterar i ännu en rapport som visar på det vi alla redan vet, utan att det faktiskt leder till förändring.
Jag hoppas att samordnaren prioriterar att ta sig in i vardagen. Till brukarrådet på LSS-bostaden, till arbetsbänken på den dagliga verksamheten. Där personal varje dag bygger tillitsfulla relationer och hanterar den svåra balansen i att skapa utrymme och förutsättningar för självbestämmande, utan att lämna den som behöver stöd ensam med sina val. Det är där funktionshinderspolitiken avgörs. Inte i strategidokumenten, utan i tusentals små möten. Det är också därför vi byggt Boet som vi gjort. Vi kan inte samordna Sveriges funktionshinderspolitik, men vi kan bidra där politiken avgörs. När stödet blir tydligt, förutsägbart och begripligt får individen en verklig möjlighet att vara delaktig i sitt eget liv. Det är vårt sätt att göra vår del av jobbet. För det är där, i vardagen, som delaktighet antingen blir verklig eller stannar vid ord i en genomförandeplan.
Att veta vad man har rätt till
Jag hoppas att kunskap om rättigheter, som samordnaren ska sprida, också når personerna själva. Att veta vad man har rätt till är en förutsättning för att kunna kräva det. Det gäller rösträtt, det gäller inflytande över sin egen vardag, det gäller rätten att bli tillfrågad även när svaret ibland blir nej.
Och jag hoppas att "öka takten" betyder just det. LSS har funnits sedan 1994. Målet har hela tiden varit detsamma: att personer med funktionsnedsättning ska kunna leva som andra. Det är ingen vision. Det är en lagstadgad rättighet som har väntat på sitt fulla genomförande i över trettio år.
Ett liv som andra ska inte vara något man har tur att få. Det ska vara nåbart. På riktigt, för alla.
Det är det jag hoppas att den här satsningen leder till. Och det är det jag tänker fortsätta arbeta för, varje dag.