Anette reflekterar #4 – Nyfikenheten som gör skillnad
Anette Hjalmarsson är produktchef på Boet och har över 20 års erfarenhet inom funktionshinderområdet. I Anette reflekterar skriver hon om LSS, pedagogik och vad som faktiskt krävs för att en lag om rättigheter ska bli verklighet i vardagen.
Pedagogiskt stöd för individen inom LSS, visst låter det självklart? Naturligtvis ska vi jobba pedagogiskt och naturligtvis ska stödet utgå från individen. Men i praktiken är det inte alls lika enkelt. Och skillnaden mellan ett stöd som faktiskt utgår från personen och ett stöd som bara har det som ambition är stor, och märks varje dag.
Jag tänker ofta på vad det egentligen kräver. För den enskilde personen och för de som arbetar närmast hen. I vardagen, varje dag.
Kommunikation är inte ett tillägg
En av de saker jag återkommer till mest är sambandet mellan kommunikation och pedagogik. De hänger ihop på ett sätt som ibland underskattas. Tydliggörande pedagogik handlar om att göra vardagen begriplig, att besvara frågorna vad, när, hur, var och vad händer härnäst, på ett sätt som personen faktiskt förstår. AKK, alternativ och kompletterande kommunikation, handlar om att ge individen verktyg att uttrycka sig, även när talet inte räcker till.
Det är inte två separata fält. Det är två sidor av samma sak: förutsättningarna för delaktighet. Om jag inte förstår vad som ska hända, kan jag inte ta ställning till om jag vill delta. Om jag inte har sätt att kommunicera vad jag vill, spelar det ingen roll att jag tillfrågas. Rätten att välja betyder ingenting om valen inte är begripliga.
Ansvaret ligger hos oss
När en person inte verkar intresserad, inte tar initiativ, inte ger respons, är det lätt att tolka det som att hen inte vill eller inte bryr sig. Men väldigt ofta handlar det om något annat. Det handlar om att situationen inte var begriplig. Att frågan ställdes på ett sätt personen inte förstod. Att det saknades tillräckligt med förutsägbarhet för att det skulle vara möjligt att svara.
Pedagogiskt stöd för individen innebär att vi tar ansvar för det. Att vi inte lägger ansvaret för kommunikationen och förståelsen på personen med funktionsnedsättning, utan på de strukturer och den personal som omger hen.
Det kräver nyfikenhet. Inte ytlig nyfikenhet, utan genuin nyfikenhet på vem den här personen är. Vad hen kommunicerar, även när orden saknas. Vad som händer när rutinen bryts. Vad en liten förändring kan innebära. Det är den nyfikenheten som gör att personal faktiskt ser det som finns bakom ointresset, bakom tystnaden, bakom det som lätt tolkas som motstånd.
Men det vardagliga stödet bärs inte av metoder i första hand. Det bärs av relationer. Det är i mötet, i den mänskliga närvaron, som tydliggörande pedagogik och kommunikationsstöd faktiskt kan landa. Verktyg och strukturer skapar förutsättningar. Relationen är det som gör dem levande.
Det kräver i sin tur att kunskapen om individen inte är knuten till enstaka personal. Att den dokumenteras, delas och används av alla. Annars riskerar stödet eller kvaliteten att brista, om inte förr så senare.
När pedagogik och digitala verktyg möts
Det är för att lösa just de här utmaningarna som Boet skapades. Och det är utifrån de här insikterna jag tackade ja till att bli produktchef.
När jag hörde talas om Boet för första gången tänkte jag: det här är verktyget jag saknat. Verktyget som tydliggör genomförandeplanen för individen och främjar ett pedagogiskt och professionellt arbetssätt för personalen. Som ger individen autonomistöd men samtidigt säkerställer att personal finns vid behov. Som skapar trygghet och förutsägbarhet i strukturen som finns, inte i vilken personal som är i tjänst. Som säkrar kvalitet, stärker brukarfokuset och bidrar till att jämna ut maktobalansen mellan personal och brukare.
Allt det grundade jag på en känsla. Jag visste inte. Men ju längre jag arbetat nära verksamheterna, ju mer har jag sett att känslan stämmer. Att Boet kan förskjuta maktbalansen och stärka individens delaktighet, men bara om organisationen är beredd att arbeta på det sättet.
Missa inte vårt nästa webbinarium när enhetscheferna Ellen Wadenheim och Anna Mohd från Marks kommun berättar om sin resa med Boet. De frågade sig tidigt inte bara hur de skulle införa Boet, utan hur de skulle använda det för att varje brukare faktiskt skulle förstå och vilja vara med. Det är den nyfikenheten som skiljer verksamheter som verkligen sätter individen i centrum från dem som stannar vid intentionen.