Ord spelar roll – och vi behöver våga prata om dem

Det finns många ord som används när vi pratar om människor, behov och rättigheter. En del ord känns självklara för vissa, men osäkra eller laddade för andra. Och det är inte konstigt. Språket förändras, värderingar utvecklas och ibland är man helt enkelt bara rädd för att råka säga fel.
Det viktigaste är oftast inte exakt vilket ord vi väljer, utan att vi reflekterar kring det och vågar prata om det. Att vi funderar över vad våra ord signalerar och att vi lyssnar på de personer det faktiskt handlar om.
Medvetenhet om att våra ord påverkar vårt sätt att tänka kring, prata om och bemöta varandra.
På Boet lutar vi oss mot Socialstyrelsens termbank och mot rekommendationer från funktionsrättsorganisationer.
Några ord som ofta väcker tankar:
Funktionsnedsättning
En nedsättning av fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsförmåga. Ett konkret ord som beskriver något viktigt – men inte hela människan.
Funktionshinder
De begränsningar (hinder) som uppstår i mötet mellan en individ med funktionsnedsättning och dennes omgivning. Därför pratar vi om funktionshinderområdet eller funktionshinderpolitik – det är i samhället hindren finns, och det är där vi behöver göra skillnad.
Funktionsvariation
De olika förmågor och funktionsvariationer som vi alla besitter. Kan används för att lyfta att vi alla fungerar olika, men inte som synonym till funktionsnedsättning. Eftersom alla människor har funktionsvariationer säger det inget om behovet av stöd eller insatser.
Brukare
Ett ord som väcker känslor. Vi ser självklart i första hand människor som individer. Men ibland behöver vi prata om gruppen som är berättigad insatser enligt LSS. Då använder vi, i linje med Socialstyrelsens termbank, ordet brukare. På samma sätt som vi säger elever när vi pratar om barn i skolan. Det handlar inte om att definiera någon utan om att förstå sammanhanget.
Andra begrepp som ibland används – som kund, omsorgstagare eller medborgare – blir missvisande. Kund antyder en marknadsrelation, omsorgstagare reducerar till en mottagare av omsorg, och medborgare är för brett för att säga något om rätten till LSS-insatser.
Så varför brukare?
Ordet brukare är inte perfekt, men det har en juridisk och praktisk precision som gör det användbart i vissa sammanhang. Det markerar just den grupp som brukar en insats, utan att förminska individens mänskliga värde. I vardagen ser vi människor som personer, individer, grannar, vänner eller kollegor. Men när vi behöver prata om system, rättigheter eller statistik behöver vi också ett gemensamt begrepp. Då är brukare det mest träffsäkra.
Särskilda behov – eller alldeles vanliga behov?
Ett uttryck som ofta dyker upp inom funktionshinderomsorgen är att vi arbetar med individer med "särskilda behov". Det kan låta omtänksamt, men vi ser riskerna med det sättet att tänka. När vi säger att någon har särskilda behov blir det lätt fokus på det som är annorlunda snarare än på det vi alla delar.
Alla människor har behov. Trygghet, delaktighet, kommunikation – det är vanliga behov. Men ibland krävs särskilda insatser för att de behoven ska kunna tillgodoses.
Det perspektivet gör stor skillnad. Istället för att låsa fast oss i en viss lösning, kan vi vara kreativa och leta olika vägar fram utifrån varje individs förutsättningar.
Ord spelar roll. Och när vi vågar prata om dem tillsammans, skapar vi också utrymme för utveckling, förståelse och acceptans. Vi har samlat fler ord, begrepp och förklaringar som kan vara bra att känna i vår ordlista.