Det som inte går att mäta men betyder mest

Foto: Nils Petter Löfstedt / Stavro filmproduktion
Efter att ha sett dokumentären Det omätbara delar vår produktchef Anette Hjalmarsson sina reflektioner kring det som sällan syns i statistik, men som är själva hjärtat i omsorgen: relationer, lyhördhet och mänsklig närvaro.
Vi pratar ofta om effektivisering och resursoptimering i välfärden – men vad händer med det som inte låter sig fångas i siffror?
Det omätbara, en dokumentär av Nils Petter Löfstedt, påminner oss om just det. Den skildrar vardagen inom omsorgsyrken där medarbetare varje dag möter människor i utsatthet med värme, lyhördhet och professionalism. Filmen visar det som sällan syns i debatter eller statistik: relationerna, de små men avgörande ögonblicken, och det tysta kunnandet som bygger trygghet.
Jag har nu sett Det omätbara en andra gång, och den dröjer sig kvar. Med hög igenkänning och en känsla av samhörighet påmindes jag om den vardag som så länge varit min. Filmen visar ett arbete som kanske inte bör – eller ens kan – mätas i minuter, kronor eller produktivitet.
För vad händer när arbetsuppgifter som kräver mänsklig närvaro, empati och tid pressas in i kalkyler där varje sekund ska räknas och när nyttoanalyser och bemanningsoptimering blir styrande principer i offentlig sektor? Det låter kanske rationellt på papperet – men vad är det egentligen vi mäter? När personalens schema fylls av tidsoptimerade besök där kaffet ska drickas på tre minuter, och samtalet med den dementa brukaren ska hinnas med mellan journalföring och medicinsignering i mobilen, går något väsentligt förlorat. Det där som är allra svårast att mäta: den tysta kunskapen. Den som till viss del kommer med erfarenhet men också, vågar jag påstå, med personlighet. Den närvaro, lyhördhet och bedömningsförmåga som inte går att standardisera i en mall eller sammanfatta i siffror. Hur mäter man förmågan att ge trygghet genom en enkel blick, att avläsa en människa som inte kan uttrycka sig verbalt, eller att genom sin blotta närvaro stå för lugn i en förvirrad stund?
Jag är medveten om utmaningarna: en åldrande befolkning och för få som väljer att arbeta i omsorgen. Vi måste tänka nytt och där kan och bör teknik som Boet vara ett viktigt verktyg. Men när tekniken blir ett medel för kontroll snarare än för mänsklig närvaro, tappar vi något avgörande. Omsorg handlar inte främst om uppgifter – utan om relationer, trygghet och att se individen. Införs digitala lösningar utan förståelse för detta riskerar de att reducera arbetet till något mekaniskt. Men rätt använda, med respekt för det mänskliga, kan de i stället hjälpa oss att bevara det vi inte har råd att förlora.
Tekniken i sig är alltså inte problemet. Det är vår syn på den som behöver ändras. Om vi använder digitala hjälpmedel rätt – som komplement, inte ersättning – kan de bli precis det som gör mänsklig omvårdnad möjlig i en pressad vardag. Tydligare kognitivt stöd för brukaren och smartare planering för personalen kan frigöra tid. Tid som istället kan läggas på det som inte går att effektivisera: att hålla en hand, möta en blick, lyssna utan att titta på klockan.
Det omätbara är en viktig påminnelse om att det mest mänskliga inte alltid går att mäta – men det går att välja. Tekniken ska inte ersätta omsorgens hjärta. Den ska ge det plats att slå ännu starkare.