Anette reflektrerar #9 – Mer än ett verktyg
Anette Hjalmarsson är produktchef på Boet och har över 20 års erfarenhet inom funktionshinderområdet. I Anette reflekterar skriver hon om LSS, pedagogik och vad som faktiskt krävs för att en lag om rättigheter ska bli verklighet i vardagen.
Fredagen 2 oktober släpptes en antologi från Sveriges Kommuner och Regioner (SKR). Det är slutrapporten från Ejnar Lindhs fond för kommunalvetenskaplig forskning. Ett av kapitlen, "Mer än ett verktyg", är skrivet av Cecilia Solis Lovekvist. Cecilia är doktorand vid Högskolan i Halmstad och har studerat Boet i LSS-boenden i flera kommuner. Studien är oberoende och bygger främst på personalens erfarenheter av att införa Boet. De boendes egna röster får större plats i hennes kommande avhandling.
Kapitlet fick mig att fundera över något vi ofta säger för att beskriva god kvalitet: rätt stöd, på rätt sätt, vid rätt tidpunkt. Men vems rätt?
Den boendes önskemål eller personalens vana?
Tvätt är ett återkommande exempel i studien. Det fanns många förväntningar på hur den skulle göras, om sortering, dosering, temperatur och torkning. Studien beskriver att detta ofta blev ett hinder för de boende att genomföra tvättrutinen själva. När rutinerna skulle skrivas in i Boet började arbetsgrupperna fråga sig: är det här den boendes önskemål, eller bara vår vana?
När personalens förväntan släpptes blev det tydligt. En i personalen berättar om tre boende. Den första delar inte upp sina kläder alls, men tvättar handdukar och sängkläder på 60 grader och torktumlar allt. Den andra delar på 40 och 60 men struntar i färgerna. Den tredje kör allt tillsammans och hänger upp det i torkskåpet. Tre helt olika sätt. Hen konstaterar att om de hade försökt lära ut ett enda sätt hade de boende behövt betydligt mer stöd.
Cecilia beskriver tekniken som en spegel som visar personalens invanda beteenden. Men som jag ser hjälper spegeln först när arbetsgruppen gör något med det den ser: gör vi lika? Varför gör vi så här? Och det är där kvaliteten uppstår. En annan i personalen säger att om en boende avböjer en aktivitet fem gånger får man sätta sig ner och fråga om det är att hen inte vill, inte kan eller hellre vill göra det på ett annat sätt. Det, säger hen, ger bättre kvalitet. Just detta är systematiskt kvalitetsarbete i sin enklaste form: planera, genomföra, följa upp, förbättra. Och det gör stödet mindre beroende av vem som råkar vara i tjänst, som jag skrev om i Anette reflekterar #4.
Boet är inte digitalisering
Cecilia skriver att välfärdsteknik inte bara är en fråga om digitalisering, utan om hur omsorgen utformas tillsammans med de boende. Så ser jag Boet. Att bara tänka digitalisering är att flytta något: att gå från pärm till skärm. Men om det är det enda som sker har ingenting förändrats. Det Cecilia beskriver är för mig verksamhetsutveckling och kvalitetssäkring utifrån ett pedagogiskt arbetssätt. Boet gör de lärande frågorna ofrånkomliga.
Hon skriver också att översättningen från kroppsspråk och muntliga påminnelser till ett digitalt stöd inte är neutral. Den kräver professionellt omdöme, pedagogisk kunskap och förståelse för just den här personen, vilket är samma fråga jag resonerade om i Anette reflekterar #5: stödjer verktyget omdömet, eller ersätter det? Det är också värt att fundera på vad som händer med det omdömet om vi gör vägen från plan till vardag så smidig att ingen längre behöver stanna upp.
Samma system, olika riktning
Cecilia är tydlig med att tekniken kan gå åt båda håll. Hon skriver att tekniken "kan göra de boendes kunskap mer synlig, men den kan också filtrera, begränsa eller osynliggöra den". Det gäller särskilt om appen används utan dialog, om innehållet styrs helt av personalen eller om arbetssätten kring tekniken är otydliga. Därför räcker det inte att installera ett digitalt system. Det krävs tydlig ansvarsfördelning, tid för hela personalgruppen och en ledning som är tydlig med att tekniken inte är en besparing på personalens bekostnad.
Det är samma insikt som i Anette reflekterar #8: glappet mellan att veta och att göra är en styrnings- och ledarskapsfråga, och ingen programvara löser den. Men en verksamhet som systematiskt arbetar för att kunskapen om varje person ska finnas där stödet ges har bättre förutsättningar att synliggöra glappet och ta det på allvar.
Vad är det vi bidrar till?
Kapitlet avslutas med en fråga till kommuner som tillhandahåller välfärdsteknik: Vad är det vi bidrar till? Den borde ställas av alla som upphandlar och inför digitala stöd, och av oss som bygger dem.
Här hittar du Cecilias forskning om Boet och välfärdsteknik.