Anette reflekterar # 5 – Vad får teknik inte ersätta?
Anette Hjalmarsson är produktchef på Boet och har över 20 års erfarenhet inom funktionshinderområdet. I Anette reflekterar skriver hon om LSS, pedagogik och vad som faktiskt krävs för att en lag om rättigheter ska bli verklighet i vardagen.
Jag läste nyligen en forskningsartikel som stannade kvar i mig. Den handlar om hur offentlig sektor digitaliseras, och vad som riskerar att gå förlorat på vägen.
Forskarna har granskat digitaliseringsstrategier från EU ner till enskilda kommuner. Strategierna domineras av teknikoptimism. Digitalisering beskrivs som nödvändig, oundviklig och i grunden bra, inte minst ur ett effektivitet- och besparingsperspektiv. Det som däremot inte diskuteras är frågorna om demokrati, rättssäkerhet och vad som händer i mötet mellan människa och system.
Med andra ord: vi vet att vi vill – och för all del behöver – använda teknik i framtidens välfärd. Det vi inte vet är vad vi inte vill riskera att tappa på vägen. Vilka värden kan och ska teknik inte ersätta?
Det som inte går att programmera
Det där fastnade hos mig. För i LSS-världen pratar vi om precis de värdena hela tiden. Självbestämmande. Delaktighet. Ett liv som andra. Det är inte abstrakta begrepp, det är konkreta och lagstadgade löften till människor som är beroende av andra för att få dessa rättigheter tillgodosedda.
Arbetet med digitalisering riskerar, om den sker oreflekterat, att ersätta något som inte går att programmera: förmågan att läsa av en medmänniska, att möta en blick, att se att något inte stämmer även när allt ser rätt ut på pappret.
Stödjer verktyget det professionella omdömet, eller riskerar det att ersätta det?
Det är precis där frågan om ansvar blir viktig på riktigt för oss på Boet.
Vi bygger digitala stöd för LSS-verksamheter. Och det är ett ansvar som är fyllt av etiska avväganden. Varje funktion vi utformar kan påverka hur personal arbetar och i förlängningen hur brukare bemöts. Om vi inte är observanta är det lätt att vi fastnar i frågor om användbarhet och önskemål om effektivisering. Men den mer grundläggande frågan måste alltid finnas med: stödjer det digitala verktyget det professionella omdömet, eller riskerar det att ersätta det?
Att bevaka den frågan ser jag som mitt absolut viktigaste uppdrag som produktchef på Boet.
Hur får man in fingertoppskänslighet i ett digitalt schema?
Cecilia Solis Lovekvist m fl vid Högskolan i Halmstad har studerat just Boet i LSS-boenden och sett vad som händer när välfärdsteknik möter verkligheten. En av stödassistenterna i studien sätter ord på det som är kärnan i hela utmaningen: hur får man in fingertoppskänslighet i ett digitalt schema? Det är inte en kritik mot digitala verktyg. Det är en påminnelse om att tekniken aldrig kan äga det omdömet, bara stödja det.
Cecilias studie visar också något hoppfullt: när verktyget används rätt, när personal vågar lita på brukarens förmåga och genomförandeplanen inte bara dokumenteras utan faktiskt lever i vardagsarbetet, kan digitaliseringen stärka självbestämmandet snarare än urholka det. Brukaren kan starta en aktivitet själv. Göra ett val. Bli tillfrågad på riktigt. Det är precis det LSS syftar till.
Det räcker inte att installera ett system
Men det kräver en medvetenhet som inte är självklar. Forskningen visar att det inte räcker att installera ett system. Det handlar om ett förändrat förhållningssätt, en tillit till brukaren, och en organisation som förstår vad tekniken är till för och vad den aldrig kan ersätta.
Det är den medvetenheten vi försöker bygga in i produktutvecklingen. Inte för att vi alltid lyckas, men för att vi vet att frågan aldrig får tappas bort.
En fin men viktig gräns
De båda artiklarna beskriver egentligen samma insikt, fast från varsitt håll: digitalisering utan ett tydligt etiskt och mänskligt fokus riskerar att flytta makten och omdömet bort från den person som borde ha det. Skillnaden är att Lovekvist i sin artikel också visar vägen framåt. Rätt använd teknik, med rätt förhållningssätt, kan göra precis tvärtom.
Strukturella brister i LSS-systemet är inget som teknik kan åtgärda. Men rätt använda kan de hålla individen synlig, göra genomförandeplaner levande och sänka tröskeln för det som faktiskt är kärnan: att stödet fungerar för den människa det gäller.
Det är en fin men viktig gräns. Och den gränsen behöver vi som utvecklar digitala verktyg för omsorg aldrig sluta bevaka.
Läs även:
Anette reflekterar #1 – När en rättighetslag blir beroende av postnummer
Anette reflekterar #2 – Socialstyrelsens lägesrapport 2026
Anette reflekterar #3 – Kvalitetskraven gäller även i juli
Anette reflekterar #4 – Nyfikenheten som gör skillnad