Lex Sarah är samhällets sätt att säkerställa att missförhållanden upptäcks, utreds och åtgärdas. Reglerna finns i både Socialtjänstlagen och i LSS.
Alla som arbetar inom socialtjänsten och i LSS-verksamhet är skyldiga att rapportera missförhållanden och påtagliga risker för missförhållanden. Skyldigheten gäller i både kommunal och privat regi, och omfattar alla medarbetare. Namnet kommer från undersköterskan Sarah Wägnert, som 1997 offentligt larmade om vanvård på ett äldreboende och vars mod ledde till lagstiftning.
I praktiken fungerar Lex Sarah i tre steg:
1. Medarbetare som uppmärksammar ett missförhållande, eller en påtaglig risk för ett, rapporterar det till den som bedriver verksamheten.
2. Verksamheten utreder och åtgärda det som rapporterats.
3. Om missförhållandet är allvarligt ska det dessutom snarast anmälas till Inspektionen för vård och omsorg, IVO.
Ett missförhållande kan handla om utebliven omvårdnad, brister i tillsyn, otillåtna tvångs- och begränsningsåtgärder, kränkande bemötande eller övergrepp.
Syftet med Lex Sarah är inte att peka ut enskilda, utan att förbättra kvaliteten. En rapport är ett tecken på att verksamheten tar sitt ansvar.
Boet är inte ett system för avvikelsehantering eller Lex Sarah-rapportering. Men Boet kan bidra till det förebyggande arbetet, där många missförhållanden har sin rot. När genomförandeplanen blir ett levande stöd i vardagen, när stödet ges på samma sätt oavsett vem som arbetar och när individen själv kan förstå, påverka och uttrycka sig om sin dag, då minskar utrymmet för att brister uppstår och normaliseras.
Lex Sarah påminner oss om att kvalitet i LSS-verksamhet aldrig blir färdig. Den skapas varje dag, av människor som ser, lyssnar och agerar. Så att alla kan leva sitt bästa liv.
